Bluesrock av den nya världen

Joe Bonamassa
Cirkus, Stockholm, 120319

Betyg 4
 
Efter ett äventyrligt besök i Ryssland anlände Joe Bonamassa med sitt band programenligt till Stockholm och Cirkus. Keyboardisten var denna gång vid sitt podium. I Ryssland hade han hamnat i klammeri med det byråkratiska kvarnhjulet vilket i och för sig inte är svårt (utan rätt summa USD). Då fick de spela som en trio. Nu var de fyra återförenade och Gulag var ett minne blott.


 
Sin vana trogen skred Bonamassa in på scenen i den svarta Armani-kostymen och de matchande allt annat än billiga solglasögonen. En känsla av auktoritet infinner sig när inledande ‘Slow Train’ rullar ut med full kraft. Den översvallande gitarren ylar som prärievinden och ger ett hårresande första intryck.
 
Den suggestiva ’Dust Bowl’ är en gripande lektion i gitarrspelandets ädla konst. Den fingerfärdige Bonamassa behandlar gitarren som en gudagåva från en högre makt. En virtuos av sällan skådat slag har presenterat sig.

Paradnumret ‘Sloe Gin’ blir en höjdpunkt. Efter den mjuka rent av värmande inledningen attackerar Bonamassa gitarren och en vinande pisksnärt far över hela lokalen. De tre hitresta dalmasarna från Borlänge på sista bänkraden blir raka i ryggen. Magistern har talat för klassen.
  
Jag lyfter på hatten för ‘Song of Yesterday’ hämtad från Black Country Communion’s debutskiva. Visserligen i en något hastig version utan lidelsen och nyanseringen som så innerligt eftersträvas. Det känns också som om publiken inte riktigt är bevandrad i Bonamassa’s skivkatalog.  Obefogade jubel hörsammas trots att det återstår ett par minuter av den här låten. Högst märkligt.


 
Efter femton låtar och lika många gitarrer sitter man smått tillbakalutad, förnöjt småleende och väntar på extranumret där ‘Just Got Paid / Dazed and  Confused’ inte ger några höga odds. Då bryter Bonamassa mot all känd vett ock etikett. Han sjunger en countrysång i vaggvisetempo. ‘Bird On The Wire’ är visserligen en något modifierad Leonard Cohen–cover men vad hjälper det när den adrenalinstinna publiken törstar efter tung bluesrock. Här hade ‘ A New Day Yesterday’ fungerat alldeles utmärkt som katalysator. Det finns ingen perfekt värld. Det finns inga perfekta människor,  men Bonamassa är bra nära.
 
Thomas Claesson, musiktidningen.se