En ''American Saturday Night'' jag gärna upplever igen

Brad Paisley
Lisebergshallen 110827

Det dröjde länge, allt för länge om man frågar mig, innan Brad Paisley till slut beslöt sig för att komma hit till Svedala och bjuda oss bleka nordbor på en rejäl dos country av allra finaste sort.

För de som kanske inte hört talas om denna mr Paisley så kanske en liten presentation kan vara på sin plats.

Brad Paisley är den amerikanska country-stjärnan som haft 10 raka ettor på Billboardlistan, vunnit en hel säck med CMA-priser samt sålt sisådär 12 miljoner plattor. På relativt kort tid har han blivit en av de allra största inom modern country.

Jag ska inte sticka under stol med att jag är ett mycket stort fan av Paisley och jag har med intresse följt hans karriär ända sedan hans första platta Who needs pictures som släpptes 1999. Så att jag var förväntansfull innan konserten var bara förnamnet.

Hur var konserten då? Ja, ska jag försöka summera den med ett ord så får det bli FANTASTISK.

Brad spelar inte bara bra utan i det närmaste felfritt, och tillsammans med sitt mycket samspelta band bjuder han på en helt och hållet grym countrykväll. Det bjuds på låtar från i princip samtliga album och enda nackdelen är möjligtvis att han har för många hits så alla hinner inte med att spelas. Från det att han öppnar med den gungande American Saturday night till den avslutande Alcohol sitter jag med ett stort fånigt flin på läpparna.

En av de absoluta höjdpunkterna under konserten var när bandet tar en paus och Brad spelar ett par låtar akustiskt. Här får både hans gitarrspel och hans grymma röst utrymme att briljera. När publiken tar över sången i den fantastiska balladen Whiskey Lullaby står samtliga håren på mina armar. Låtar blandas med mellansnack med mycket humor och hjärta och jag tycker det märks att Brad är uppriktigt tacksam att så många kommit och att så många sjunger med i hans låtar. Scenspråket kan nog mer liknas vid det hos ett stort amerikansk rockband. I mitten av scen finns en lång ”ego-ramp” som används flitigt och som backdrop används två stora videoskärmar.

Jag hoppas verkligen Paisley och hans genrekollega Alan Jackson har startat en positiv trend med att stora amerikanska countryartister kommer hit och spelar. Dom är mer än välkomna och jag hoppas i synnerhet på att få se Brad Paisley på en scen i närheten snart igen.

Om jag blir tvingad till att säga något negativt om konserten, alltså om någon verkligen tvingar mig, så får det i såna fall vara det att pianisten stundtals lät lite märkligt. Jag vet inte vad det berodde på, om det var tekniken som strulade eller om han helt enkelt hade en dålig dag. Men som sagt, det är om någon tvingar mig det.

Vad kan man säga om öppningsakten Darius Rucker då? Tightheten och musikerkompetensen går igen även här och han gjorde en stabil bra konsert. Då jag inte hört denna Darius innan blev det en ny trevlig bekantskap som snurrat både en och två gånger på Spotify efter konserten.

Text: Anders Larson, Foto: Emelie Gustafsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>