Lever på lånad tid

Crosby & Nash
Stockholm Waterfront 111022

Betyg 3

Det var långväga gäster inbjudna till konsertpremiären på nybyggda Stockholm Waterfront (i anslutning till Centralstationen). De persiska mattorna på scenen beträddes inför publikens jubel av fadersgestalten med valrossmustaschen David Crosby (sång, gitarr) samt den alltid barfota, bohemen Graham Nash (sång gitarr, munspel, keyboard). Uppackade av ett band på trummor, bas, keyboard och sologitarr vreds klockan omgående tillbaks ända till hippievågens begynnelse.  


 
Inledande Byrds-klassikern ‘Eight Miles High’ darrade betänkligt och stämmorna satt inte där de borde. Insjungningen borde redan vara avklarad tänkte jag och tog några djupa andetag. Med lättnad anlände ‘Marrakesh Express’ tidsenligt på spår 3 och den rätta känslan blev än mer uppackad av efterföljande ‘Long Time Gone’. Ordningen var återställd, om än tillfälligt.


 
Den klassiskt vemodiga ‘Just A Song Before I Go’ varar endast i dryga 2 minuter. Det räcker mer än väl. Crosby lindar in den ömma sången varsamt och med stor inlevelse. Ett känsloladdat ögonblick där inte ett öga är torrt. Tyvärr kan man inte säga att den nyskrivna ‘Slice Of Time’ har samma kriterier. Den är lika gaggig som det politiska dravlet till mellansnack, vilket är både onödigt och är lätt störande. Griniga gamla gubbar var det sista man ville se. Magnifika ‘Déjá Vu’ avslutar första akten och där släpps all ånga ut. En lång fin version var precis det som behövdes innan man går ut och läppjar på ett glas med vatten.


 
Andra akten börjar mycket trevande med några soloprestationer. Ögonlocken känns plötsligt blytunga och jag svävar som i ett töcken. ‘Our House’ väcker mina sinnen till liv återigen och publiken som till stor del består av kvinnor är genast med på noterna. Att ‘Guinnevere’ är tillägnad det täcka könet står helt klart. Minst 30 % av de kvinnliga åskådarna miste sin oskuld i samband med den låten. Det är röjt bortom all tvivel.


 
Waterfront är en förnämlig lokal för musikevenemang. Ypperligt ljud som förmedlade de historiska vingslagen väl. Crosby och Nash lever på forna meriter, men återväxten är tryggad. På keyboard återfanns den prydliga James Raymond som är son till just Crosby.


 
Föreställningen lider mot sitt slut. Crosby med sina vita lockar och många långhåriga män med honom måste känna en lättnad när den hett eftertraktade ‘Almost Cut My Hair’ äntligen släpps loss. Förlösande och endast trumfad av ‘Wooden Ships’ som är den naturliga och enda raka fortsättningen. Skutan är på rätt köl igen. Extranumret ‘Teach Your Children’ är en självklarhet. Damen vid sidan av mig kan texten perfekt och sjunger med för fulla halsar. Det känns tryggt och jag är trots allt tillfreds.
 
Thomas Claesson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>